Tjoho, här sitter en mycket trött människa.

I fredags, alltså igår, disputerade min väninna. Blev medicine doktor, bra jobbat!

Blev för redan två år sedan tillfrågad om jag ville hålla i kalaset. Det blev så äntligen av igår.

Beställde mat, fixade och donade och stökade nu under senaste veckan. På jobbet i fredags pratade jag med en kollega och berättade glatt att ikväll ska jag vara toastmaster på min första disputationsmiddag! Men herre guuud sa hon. Vi planerade i flera månader. Vi? sa jag nu lite mindre glad. Ja vi var fyra personer.

Ehh jag måste nog gå nu sa jag och försökte dölja min vilt förtvivlade uppsyn.

Så jag googlade lite och blev nervös och bröt ihop. Snöt mig och tog tag i saken. Iklädd min blåa bröllopsklänning kände jag mest att; herre gud, det får gå som det går.

Det var inte mindre än elva talare som skulle presenteras med hela titlar och i rätt ordning och den ena professorn fick absolut inte komma innan eller efter den ena eller andra. Tjoflöjt för allas lika värde! Jag menar om man ( läs jag)  någonstans tror att det är bland professorer och annat bildat folk som man skulle vara framsynt och ideologisk, så blev gårdagens kalas ett bevis på raka motsatsen.

Fick nästan lust att fråga, efter att ha antecknat sjuttielva titlar och namn och fakulteter och i vilken ordning, hörrö är det OK om jag presenterar dig som homo sapiens? Typ plain homo sapiens? Är det OK? 

Tourettes tog inte över, jag frågade inte så, utantog det hela som en studie. Min kompis var glad och jag var glad och allt gick galant.

Bästa talare? Medicine doktors söta morbror!! Titel? Ingen aning. Bara plain morbror. 

En gång om året försover jag mig. Det gjorde jag i morse. Så var det gjort!

Ikväll ska jag vara toastmaster på min kompis disputationsmiddag!

Wish me well.

Skriver ett öppet brev till alla sällsamma människor, sällsamma och sällsynta!

Det gör liksom inget att du är fyrkantig när hålet är runt. Du behöver det inte, det blir trångt där, för de allra flesta köar dit in, runda som de är själva.

Kanske kan du, om du vill,  slipa kanterna lite, men rund behöver du absolut inte bli.

Det är en gåva att färdas med dig, du ser saker jag inte ser. Och ser helt annorlunda på för mig självklarheter. Tack för att du berikar perspektivet!

Du vet exakt vilket skonummer våra besökare har. Och du hade för den delen också full koll på det åttasiffriga numret i örat på fåret du jagade som barn, det som sprang bort. Men som rätt bonde sedan hittade. Du kan hjälpa din glömska familj. Som när pappan glömde solbrillorna i alperna. Var det kabinbana ett var det nummer 3312 eller var det tvåan åkte vi nummer 1881.   När alla vi andra har nog med att kånka skidor och stavar och glömma solbrillor lunkar du på och noterar saker som flyktigt bara passerar revy i våra virriga pannor. 

Som om du filtrerade bort allt "dravel", och bara har essensen - det viktiga att bry dig i . Vi andra förirrar oss  i bruset du vet.

All my love och tacksamhet till dig! 

Läste ni om Eva 90+ som var trött på Sverige och ensamheten- drog till thailand och äldste sonen, för gott. 

Heja Eva!

Har väl så länge jag kan minnas närt en dröm om att emigrera. Och när maken och jag träffades för sisådär 22 år sedan var det ett stort samtalsämne - vilket land skulle det bli?

Vi hade båda bott utomlands när vi träffades och gjorde två längre resor när de äldsta barnen var små. Bland annat Thailand och Australien.  Men vi stannade även en längre tid på en ö i värmen. Där vi trivdes. Ganska bra.

Väl hemkomna högg det till i hjärteroten och jag kom till en blixtinsikt, detta skedde när de två äldsta tumlade runt på gräsmattan, bortanför bron, bredvid kantarellstället och ovanför den pittoreska stranden. De skulle lära sig cykla. Och lärde sig det också med den äran där på gräset. 

Det var stor skillnad mot tidigare försök, bland avgassprutande fordon av alla de slag, på kullerstenar och hejdundrande stup och uppförslut. Där gick det inte bra. Men på gräset så. Min insikt: Gräset är inte grönare på andra sidan, men Sverige är ganska bra, åtminstone för små barn att lära sig cykla!

Kanske kanske blir det av igen. En längre vistelse utomland. Tankarna kommer till oss så här års. När svampsäsongen nästan är över. När det börjar bli illavarslande kallt. Men jag har samlat vuxenpoäng minsann, idag styrs inte tanke och handling av drömmen om att emigreraoch aldrig mer komma tillbaka. Jag hamnar sällan i väder och skatte- och jantelagsdisussioner längre. jag skrockar bara lite och tänker, man kan ju åka på semester och komma tillbaka. HEM.

Att dimpa ned i ett främmande land ställer en massa krav på en. Därför önskar jag av hela mitt hjärta att mellersta dottern får napp i alperna som hon drömmer om.  Det är bland det bästa man kan göra i livet, det mest härdande, tärande och stimulerande. You go girl!

I ajnuari ska jag till Västindien, får suga på den karamellen under tiden som jag bylsar på mig halsduk och nyinköpta lovikavantar. . 

Han kom in!

En stor sten föll från mitt hjärta.

Och landade nedanför fötterna på äldste sonen som redan på måndag börjar sin prova på period på folkhögskolan med inriktning mot asperger.

Tusenmiljarders glädjefjärilar snurrar runt just nu. Sammanlagt.

Så här är det att vara min älskade långe son, att leva med en av sina diagnoser:

Onoff gick i konkurs. jag associerar rubriken till att vara on eller off. Det är så sjukt skönt att emellanåt vara off. Det är nog bara för att jag nästan alltid är on.

Noterar, lägger mig i, vill ha reda på, snappar upp, frågar och håller på. Ganska jobbig person skulle jag tro. Men jag kan liksom försätta mig i off läge. 

Sannolikt för att överleva. Hur mycket bagatellartad information kan man liksom samla på sej? Och till vilken nytta kommer jag ihåg hur mycket min bekants svägerska vägde innan hon började banta. Hur mycket grannens dotters lägenhet kostade och vilken plats på bussen som bevisligen är säkrast att sitta på. Ok för den sista. Det läste jag mig till. Och utnyttjar så fort jag åker buss. 

Off läget är störtskönt. Men måste liksom av vilja försätta mig i det tillståndet. 

Information overload kanske det är. Jag har nämligen även en förmåga att försätta mig i : det här är trist, jag sover läget. 

Så skedde när jag åkte med en snustorr ung man på ett arbetsmöte i Göteborg. Han satt som en pinne hela vägen. Tror inte ens att ryggen var i närheten av ryggstödet. Jag på min ringhörna snörvlade och sussade mig säkert lite dreglande och högst sannolikt ljudligt snusande igenom hela resan. Framme!

Sen skulle vi åka hem. Pojkvaskern undrade nyfiket om jag inte var helt utsövd nu eftersom jag sovit hela vägen ned.

Jo kanske sa jag, men jag kan liksom sova lite närsomhelst. Tänkte att jag skulle försöka prata lite. Med honom. Det höll inte så särdeles länge. Han skulle dricka vatten och det var det näst sista jag kom ihåg av den resan. zzzzzz sa jag. Trist som fan sa pojkvaskern som satt där som en pinne. Jag sneglade upp ibland, jo, han satt minsann där, kände mig lite taskig som inte höll mig vaken så jag hasplade ur mig; det var värst vad det tar tid på vägen hem då!

Ähum vi är i Södertälje svarade han.

Oj, redan! Då gick det ju jättefort ( reviderade gensat mitt klavertramp). 

Mmm, det kanske det gör när man SOVER sa han med en definitiv underton av syra. Vi är en och en halv timme sena!

Den bullriga familjen var här på födelsedagskalas i helgen.

En av de äldre släktingarna blev genast osams med den yngre generationen i samspråk om ett jobb. Frukostvärdinna är vad jag är sa den lilla, nej du är kallskänka. Nu blandade sig övriga in i diskussionen, hon ÄR frukostvärdinna. Nej hon är kallskänka så det så. 

Jag gjorde en skyndsam sorti ut. Andas andas. Vet inte hur dom löste det hela. Men när jag gick in igen satt de inte i samma grupper som då jag gick ut. Den äldre muttrade flera timmar senare; hon är kallskänka, så det så. 

Och le grand final stod en annan släkting för, också av den äldre sorten. Denna individ är så till den milda grad förtjust i katter ( ja djur av alla de slag faktiskt) att jag knappt sett på maken. Katterna blir liksom lite osäkra över det överdåd av kärlek som mannen försöker visa att de blir skygga. 

Men så - katten ligger alldeles bredvid mannen på stolen bredvid. han tilltalar den med sin lenaste röst och katten ligger kvar! Ähum X säger dottern, jag tror faktiskt att det är min peruk du pratar med.  Så var också fallet.