Alltså vilken tekniskt fantastisk tid vi får vara med om. Vilken utveckling!

Jag har en "app" alltså en applikation på min telefon alldeles gratis som gör att jag kan hålla koll på exakt hur långt jag går under mina promenader. Men hallå. Jag kan alltså om jag vill sätta upp mål för hur många kilometer jag ska gå.  Om den bara visste vad den får mig att vilja lite mer, gå lite längre, komma igång. Komma ut. Runkeeper <3 Winnerhorse är lika med sant. Och tvärt om!

Och så min trogna vän Wordfeud så gör mig så inihelvete glad och engagerad ibland. Thanks! 

Alltså om allt var som på Facebook så skulle det ju vara som att spela the sims. In real life.  Jag vill påpeka att FB är kul. Jag har kontakt med många från svunna tider. Jag är nöjd med att veta lite lagom om dem jag känner. 

Den där lagoma linjen är allt bra tunn. och den ligger i betraktarens öga.

Men jag måste få säga det här. Om en kompis precis blivit opererad. gastric bypass, varför i hela friden får han för sig att vi andra vill SE ( jo han stånkade upp kameramobilen i rätt läge där han låg alldeles nyopererad och STOR) hans kompresser. På magen Yuk! usch. jag kunde inte äta efter den åsynen. Och den var ju där liksom.

Å en annan ikväll, en väninna vars make överraskade henne med bubbel och bad ( bubbel där med) och tända ljus och allt vad det var. Det var gulligt och fint och gud vilken lycklig kvinna med en så fantastisk man känsla, men det var PRIVAT. Kändes inte heller bra. Som att jag smygtittade liksom. Nä så kunde jag inte äta då heller för jag kände mig ertappad. 

Å det var kanske bra. Känner mig nämligen lite lönnfet och misslyckad. det ska jag genast lägga ut på facebook :)

Men lixom. Facebook. Vissa människors uppdateringar är som något från ufoland. Elller lalal land. Tänk er om vi levde i Facebookvärlden.

Om den fanns på riktigt. Alla skulle ha de BÄSTASTE vännerna ( Ja vi har fått ett helt nytt språk) och mest gullefnuttiga barnen och äta den bästaste frukosten med bästaste äkta hälften. 

Alla skulle bara träna hela tiden, äta middag med de bästa och ja helt enkelt leva ett lyckligt  nä förlåt lyckligaste livet.

På nåt sätt. Jag känner.. Its fake. Mycket besynnerligt. men mest av allt sorgligt. 

Njae plötsligt vet jag inte. Men vänt har det gjort.

Efter att ha varit en förvirrad rökare och helt oförvirrad ickerökare växelvis i mängde med år kom det plötsligt över mig. Det här går ju inte. Jag måste bestämma mig. Så jag bestämde mig för att: nu är jag en rökare. Det kändes så där faktiskt. Till en bröjan kändes det bra.  Men sen började jag liksom lukta illa. Dessutom blev det dyrt. Och röksuget kom över mig i de mest olämpliga situationer. Jag styrde det inte riktigt som jag ville.

Så några dagar innan nyår bestämde jag mig för att det inte var kul längre. Sa i stort sett ingenting mer än till mig själv. Nu räcker det. För gott. Nu är jag för evigt över på andra sidan linjen; ickerökarnas skara.

I morgon är det fem veckor sedan. Piece of cake. Det är inte ens svårt och jag känner mig FRI! Duktig, väldoftande, hälsosam, javisst, men mest av allt känner jag mig FRI! Börjar nu fas två. Ska aldrig mer börja. Jo tidigare gånger har jag tänkt uppehåll. Men nu är det slut för gott.

För att slippa den hemska framtidsvisionen att slå in. Jag hänger helt oformlig ( hemskt fet helt enkelt) i en gaffeltruck, jag körs omkring på trucken hängandes i någon ställning. Jag suckar; ack ja, det var ju olyckligt det här, men jag slutade i alla fall röka. Ja hon slutade i alla fall röka säger truckchaffisen.

För att den visionen nu inte ska slå in i framtiden så har jag börjat promenera på kvällarna.

Kolla vilka vackra vyer det blev på promenaden i helgen.  

Om ni nu undrar så sitter här en NIKOTINFRI kvinna i sina bästa år och bloggar på sin halvfeta bak så här mitt i natten.

Jajamen. No more okynnescigaretter. En månad drygt. Skriver jag mäkta stolt och leende.

Min näsa, jo den är inte den sorten av miniatyrstorlek, den är ganska stor faktiskt. Och jag har alltid haft ett grymt luktsinne. Och NU. herreminje vilken kavalkad av dofter som jag förnimmer från morgon till kväll. Det är både av de tpositiva och negativa slaget kan jag intyga.

Men mest är jag en liten lallande fåne, stolt som TUPPEN.

Ifall ni nu undrade....

Jag skulle vilja göra en gigantisk garnlampa. Min pappa gjorde en på 70 talet, ni vet, lim och garn runt en ballong ellersom i hans fall en gigantisk boll. Badrummet blev verkstaden för tillverklningen av den  gigantiska lampan.

Som blev kortlivad i all sin prakt. Dörrhålet var liksom inte anpassat efter designen på lamphelvetet. Den blev bucklig.

Min pappa skulle laga min brorsas shorts. Nemas problemas. Låna farmors symaskin. Brorsan blev glad och försökte förtvivlat få på sig brallorna. Utan att lyckas. Pappa hade liksom sytt ihop dem, i benet. Det vänstra.

Min mamma var erkänd sömmerska. Handarbetar som en annan helyllemormor. Knixar lite med pinnarna och vips kommer det ut en raggsocka. Eller en tröja.

Mina gener kommer från pappa. Helt klart. Bäst att jag håller mig på kontoret idag och inte fullföljer mina tankemässiga utsvävningar i skapande verksamhet- många gånger kommer dessa orealistiska tankar över mig när jag besökt andra bloggar, bland annat Persiljas och Myntas. Jag dreglar och  blundar hårt och tänker: jag kan, jag kan, jag kan. Men jag stannar här under min korkek och sliter med mitt jobb istället. Thats life.

Mmmm alla som säger: Pengar är inte allt. Har ofta mängder av dem.

Andra säger: Man måste prioritera. Och syftar ofta till att man( jag) lever mitt liv lite fel. Jobbar lite för mycket och så vidare.

Skit på er! Jag jobbar för att jag tycker att det är kul. JA! Sen förstår ni jag kan liksom inte meditera ihop till räkningarna varje månad. Kan liksom inte heala och yoga fram de omkostnader som man uppbär varandes en vanlig familj. 

Kan heller inte tänka mig att jag får så mycket pengar på sparkontot av att gå till nagelskulptören eller vad fan hon heter, frissan på fiinaste gatan, spabehandlingen, finnadig ( hoppsan mig) självkursen som alla snackar om men som man inte fattar vad den går ut på men som vars arrangör tjänar storkovan på att just du går. Och din väninna. 

Sen har jag tänkt på att många, nåja ett fåtal känner jag, vips glömmer bort att det var en rik man de gifte sig med. Snipp snapp snut och vips simsalabim så har deras liv alltid sett ut som det gör just nu med den rike mannen. Men hallå- käkade vi inte nudlar tillsammans i studentkorridoren, var inte du kär i honom  next door. Nä. för det har dom glömt. 

Hihi, hör ni mitt illvilliga skratt. Men jag är här för att påminna dem. 

Såg filmen Precious igår. Huvaligen vilken gripande film. Blundar hårt och vill tänka "det finns inte".

Men det gör det nog. I Amerika.  Herre gud vad vi har det bra!