Varit på en jättestor tillställning - stor i meningen, mycket människor i en stor lokal. Det mesta blir en grå massa. Men så står vissa människor ut - finns ingen systemati eller annat, bara står ut. Man kommer ihåg dem. 

Ganska fascinerande.

Hade en moderatorroll. Den första i det stora sammanhanget. Det gick bra. Satt mest och tänkte på att jag var illamående. Jätteilla mådde jag. och ja, det var nerverna. men eftersom det var vad jag tänkte på, och på moderatorrollen förstås, så glömde jag alldeles bort att bli nervös! Finurligt va.

Undrar förresten om den nya given blir att servera smörstekta kantareller på julafton. Nyplockade förstås. 

Nu ska vi vara helt otrogna. Fullkomligt. Vår gamla bank Hbanken ville inte alls ge oss samma ränta som vi kan kalla sbe banken. SBE banken gav oss an offer we could not refuse, och så viktiga var vi tydligen för vår gamla bank att jag fick ringa och eftersöka vår personliga kontakt i en vecka, trots att hon sagt att hon skulle återkomma. 

Så dom är rätt körda, vilket dom insett och smyghöjt( läs tagit bort lite rabatter här och var) för oss.

Det är klantigt. hela hanteringen. För det första mötet är baske mig lika viktigt som avslutet. Något banken borde tänka på. Det kan blir en annan gång. Och det borde flera personer som skiljer sig tänka på . Avslutet är lika viktigt som början.

Man minns det lika tydligt.

Hej, bloggen har legat lite i träda. Samstämmigt med att vi pustar ut här hemma. För att sonen, den långe unge mannen flyttat till Skåne. Därmed får vi en paus i det som varit. Så länge. Så komplext. Men nu är han på skolan för likasinnade människor med ADD och Asberger. Omger sig med människor som förstår sig på honom. Som ser honom, och de rapporter vi fått visar på stor skolmotivation!

Herre min je. Så många gånger som alla små hår rest sig på kroppen så fort skolan kom på tal. Lat, slö, dagdrömmande, glömsk - ja oförstådd.

Men nu, studiemotiverad! Jag visste det, det fanns där hela tiden, det handlar bara om att hitta formen. 

Och här hemma lägrar sig lugnet. Och den konstanta inneboende oron är förbytt till små förstulna leenden som bryter igenom helt apropå. 

Och i morse slogs jag av livets kontraster. Först beundrade jag mina blommande rosor utanför köksfönstret, varpå jag gick och skrapade bilrutorna fria från is.

Life is great!