Så här dags på året kommer tankarna på den alternativa julen.  Den på stranden eller på fjället.

Jag är dålig på att få till julen. Det är mest min man som fixar det. Men vi har nått en punkt i vårt förhållande där han accepterar min motvilja. Jag vill lägga ned och helst inte fira alls. Då accepterar han min revolt som visar sig genom att jag inte vill göra något, inga tomtar och inga stjärnor.

Jag får någon bitterljuv smak i munnen som säger mig: Fan måste det till en jul för att vi ska vilja alla andra väl, måste vi tindra precis nu, kan vi inte vilja väl och trindra året om?! Såg ni - Trindra?! Vi blir lite trinda och tindrar liksom.

Sen är det kommersen, den där hysteriska shoppingen. Usch nu blev det jobbigt, men bara lite.

Sen är det det där religiösa som vi för länge sedan vuxit ifrån.

Jag säger som grisarna: Ned med julen!

Bra saker med julen:

Ledig tid

Familjetid

Grönkål

Knäck

Pepparkaka

Igår gjorde vi en gemensam sak nästan hela familjen. Stearinljusen brann , stämningen var god och en av oss utbrast mitt i den djupa koncentrationen: alltså det känns ju som om vi pysslade som man gjorde förr i tiden!

Och vi höll med! Jag höll nästan på att säga till en familjemedlem, kan du gå ut och mjölka rosa? men det gjorde jag inte, ungen fick lomma till macken och köpa mjölk i stället.

Vad vi gjorde? Jo hela skaran var samlad runt en av mellersta dotterns peruker. En långhårig sak som hon inte använder längre. Vi gjorde dreadlocks. Så ballt!

Jag är en perukexpert numera. Dottern har burit peruk sedan 11 årsåldern då hon fick sin diagnos; alopecia areata. Håret ramlar av.

Det finns syntet, det finns asiatiskt infärgat hår och det finns skandinaviskt. Den här var infärgad asiatisk, passar lysande för dreads visade det sig.  

Tjingeling, marley calling!

Hur ska det gå?

- för alla barn som blir tonåringar som blir vuxna som har efterhängsna föräldrar som i all välmening håller dem inlåsta för att den yttre världen är "farlig".  

- för alla barn som aldrig får sin första fylla, som inte vistas i obehagliga miljöer... som ger de curlande försäldrarna fritt tillträde till deras liv.

- blir det int elite extra farligt, blir man int eett villebråd om man frigör sig och gör allt det där, första fyllan, obehagliga miljöer, för sent. När kroppen är en mans eller kvinnas men huvudet är som på en yster tonåring. är man inte ett villebråd då? 

Fostras inte de där "skötsamma" individerna till att bli lite socialt handikappade, till att bli människor som för sent får lära sig rätt och fel, som inte lär sig att skilja den onde från den gode i rätt tid? 

Hur ska det gå?  

Hej!

Jag är inte bara treårsmor, jag är även partypingla. Ha ha ha såg ni, treårsmor, treBARNSmor menar jag!

Like in the good old days.

Tre fester, tre kvällar. Sen nätter, mycket skratt, dans.

Det enda jag har som bevis på mitt rumlande är en blånagel.

Like in the good old days.

Jag gör det int elika ofta längre, men förr, då var jag riktigt fast. Kunde jaga upp mig till frenesi och som i trans rabbla, kvinna 37 bortförd av okänd liga, när jag gick hemåt.

Eller; Jag tror inte det är sant! över en hel löpsedel, säger Winnerhorse 40. Och då kunde det vara en miljonvinst eller ett jobberbjudande som agent i NewYork eller så.

En annan sak som jag fastnat i, mer förr, mindre nu; drömgästerna på middag. Det kan vara levande och döda personer i en salig blandning. Sting, Bono, Fröding och Maggan Krook. På en lunch, sill och potatis. Fröding kanske skulle vara lite utanför, han kanske inte kan engelska så bra, men han skulle komma bra överens med Maggan.

Jag har flera. En privat sittning med Clint Eastwood. Bara han och jag! Mmmmmmm

Det skulle bli en löpsedel det!

Jag låg i min feberyra och filosoferade och kom på: Jag ska köpa ett par nya jeans!

På sjunde dagen klev hon upp, åkte till det mest närbelägna shoppinstället. Klev in, klev fram, provade. 10 par.

För låga, för höga för trånga för vida, jag skulle aldrig ha fått feber tänkte hon. Och svettades ut det sista av infektionen.

På väg ut stoppas hon av pojkexpediten, hallå, kan jag hjälpa dig!?

Släpp inte in den pojken i ditt liv ( nåväl just nu i alla fall) det kan stå dig dyrt, tänkte hon.

Javisst!

Han travade upp tre (3) par jeans och sa: här, prova.

Alla tre satt perfekt, hur gick det till- hur kunde han matcha min "profil" med exakt tumstorlek.

Ett par satt sädeles bra, men lite väl tajt. men att byta till en annan lite större stolek det avrådde han från, å det bestämdaste. Det blir inte samma byxa! Lite sur nu, trut med munnen. Ok då, jag tar dom här!

Och det roliga är att dom sitter helt jävla asperfekt! Och JA han jobbade säkert på provision.

Nä jag tror inte på Gud, jag har försökt. Suttit på begravningar knipit ordentligt, fokuserat, känt efter- men nada. Kallt som fan, ingen värme. Jag är nog mer kvinnan som kan tala med annorlunda, inte med Gud. Nu skulle jag vilja ha Gud här och ifrågasätta hans dåd just nu. Varför kastar han cancer på min vackra kompis och varför gör han en annan till änka!!!?? Va va va, gubbtjyv nu får du fan ge dig!

Jag fortsätter att tala med annorlunda. I alla miljöer, i alla sammanhang kommer dom till mig - så välkommet. En gång blev det dock lite jobbigt, men inte värre än att jag bytte träningstid.

Jag gick på gym varje tisdag, då gick också en grupp kvinnor i blandad ålder med olika sorters dysfunktion. Lite över gränsen. Lite för mycket, lite för högt, och lite för lite.  Vi pratade på, om katten Orvar, om terapin - om mamma och om cykeln med extra lås.

Hej blev till heeeej, heeeej blev till goa kramar. Och min gräns gick när det prasslade i duschdraperiet och Gunvor stod där och frågade vad jag hade för färg på cykeln, duschen skvalade och Gunvor skrek, oblyg och nyfiken. Röda cyklar är inte bra för dom blir bara stulna.

Jag började gå på gym på onsdagar istället. Jag undrar lite över det där - vad är det för sensorer, nerver eller utstrålning som gör att man drar till sig olika typer av människor?

Jag vill tacka CARINA DAHL, visst är det så, jag är ju inte trött på bloggen eller bloggandet, bara på mig själv!

Och SUPERMAMMAN! Tack.

I am back!

Jag har tröttnat på bloggen, jag sneglar på den ibland lite surt. Tänker på den med hopknipen mun och sur blick. Vi har en massa otalt med varandra. Får se om vi repar oss i  vår minst sagt infekterade relation eller om vi går skilda vägar helt eller startar om på nytt.

Tiden får utvisa.

Förmodligen flyttar vi och börjar om på nytt, vi har sån fin historia som man liksom inte bara kan sopa under mattan. En nystart!

Tack för att ni är så förstående!