Olika slags trauman i vår familj just nu.  Yngsta dottern med det krulliga håret var tvungen att rita av sig i ren förskräckelse, det heter självterapi- första gången hon var hos frisören. Det var en trevlig frisör FÖR VUXNA. Han pressade ned henne i stolen, slet och for fram, sa till henne-  bort med dina kladdiga fingrar! Så hon ritade monsterfrisörer flera veckor efteråt. Andra gången hade ungen löss, vilket vi kom på först efteråt, mammatrauma och förmodligen snoffsiga frisseriantrauma! Nu ska hon klippa sig i morgon igen.

Trauma för den äldre dotten handlar om att många av hennes förtrogna vänner, alla de där innerliga, nära, polarna har gått och skaffat sig pojkvän. Då- poff- försvinner dom. Ett trauma jag kan förstå. Var det liksom inte mer undrar hon nog rättmätigt. Det vi hade... Var det en språngbräda till det andra, det riktiga livet, eller duger jag inte längre? Svårt.

Mitt eget trauma, jag börjar för första gången ana mig till  vad det är när folk går in i väggen. Det blir en trasselsudd av allt, man vet liksom inte i vilken ände det börjar eller slutar. Men jag säger som jag råkade göra i helgen: alla borde ha lite bondblod i sig, då skulle det inte vara så knussligt...

Jag har bondblod i mig, mycket!

Muuuu! Nä va fan skrev jag GNÄGG ska det ju vara!

Jag får migrän väldigt sällan. Men för ofta, för oavsett hur sällan det är så är det en jävla mardröm.

Det börjar med en slags obalans, jag äter extra mycket, kroppen skriker efter mat. jag reagerar på det själv, och tänker- det var rackarns vad jag kunde smaska i mig idag då! och sen blir jag sugen på "konstiga" saker, supersura nappar och djungelvrål exempelvis.

Sen kommer migränen! Smack! Däckad. hudlös. Ynklig.

Men- och detta är ju viktigt, migränen kommer även om jag inte suger på något surt eller äter något salt. Jag tror att kroppen är finurlig, den lockar fram migränen ur sin grotta, jag tror att mina konstiga intag triggar igång den- den ska ju ändå komma så då treagerar kroppen med att skynda på det hela, för att göra det mindre långvarigt, Tack!!

Konstigt är det i alla fall. Jag tror att det handlar om en obalans. kanske i kroppen, kanske i livet. Mest i kroppen.

Igår skulle jag hålla föredrag, i alla fall en del av ett föredrag. men bilen gick liksom till kontoret- där alla rum ekade tomma.

Tur att jag är här i alla fall hann jag tänka innan jag fick ett sms;

Är du på g?

Va svarade jag, jag har varit här tidigt, var är du?

Du skojar! fick jag tillbaka.

Jag fattade verkligen ingenting. Var tvungen att ringa upp istället, och efter ett bra tag kom jag på att jag skulle ha varit på et helt annat ställe.....

Slutsats:

Min inbox är full, eller så är det helt enkelt så att min bil bara hittar till ett ställe på morgonen.

Här kommer så min lista:
1. Kalvdans (barndomsskräck)
2. Dillkött
3. Bräckkorv (större barndomsskräck)
4. Njure
5. Sillbullar i korintsås (störst barndomsskräck

Så ser den ut, Baronessans utmaning till mig. Jag ska kommentera hennes URK lista samt göra en egen. Jag skulle aldrig stoppa något av ovanstående i munnen. Håller med Baronessan till fullo, det är verkligen URKmat.

Min egen URKlista ser ut så här;

1. Inälvsmat - vi lever på 2000talet

2. grisfötter - vi lever på 2000talet

3. Fläskkotletter vämjeligt, speciellt med svål

4. Steak and kidney pie - usch usch usch

5. Palsternacka

Jag utmanar Synne, Mynta, Johanna och Susanne.

Trevlig helg!

Nu ligger jag sömnlös. Jag vrider och vänder på det och funderar på att ringa till avdelningen där detta utspelade sig:

Vi sitter i ett väntrum på ett sjukhus. Avdelningen är för barn. Väntrummet är multietniskt kan man säga, kolsvart mamma till vänster, burkha till höger etc. Och det var mycket folk, god stämning och stoj och lek.

Sköterskan kommer ut och ropar ut namn, ett av namnen är:

 Madeleine!

Inget svar; Finns det någon Madeleine här?!

Tyst en stund, så säger sköterskan: Madeleine........Svensk!

Nu till mina funderingar- sa hon Svensk som i ett efternamn, och varför sa hon inte det första gången och varför var det så lång paus mellan Madeleine och Svensk, hon sa det liksom lite för sent.

Eller var det för att underlätta för oss, alla svenska Madeleine ska komma in till doktorn nu, inga från något annat land göre sig besvär.

Eftersom ingen Madeleine dök upp, varken vit eller svart eller brun eller gul så får jag sväva i ovisshet i resten av mitt liv!

Efter att ha pressat i mig detoxdrycken, stått ur med illamående och huvudvärk har det nu vänt.

Jag är fri från mina gifter och slaggprodukter, kvar finns bara en strålande kärna av mänsklighet(NOT).

Men det har vänt, jag är avgiftad.

Tjingeling - nej, jag flyger inte fram genom korridoren som min kollega gjorde efter sin kur, men jag har slutat stappla.....och jag har vänt upp blicken igen och inser- det är fanimej snart VÅR!

..ja det är på min blogg som med Jesus...Jag ser att ni varit här, men har inga konkreta bevis. jepp, jag har existensiella kval, hjälp mig!

Var är alla läsarkommentarer?

Vem är du som läser?

Finns ni?

Finns jag?

Det kanske finns ett fint ordspråk på latin:

Det kommenteras- alltså finns jag!

Jag VET att Johanna, Baronessan, Synne, Carina, Nilla och Mynta ( men bara ibland) finns!

Jag har ett gott minne. Jag kommer ihåg saker, inte allt, men mycket.

Till exempel har jag ett minne från det att jag knappt kunde gå. Jag minns att jag liksom schavar fram - ni vet det är jobbigt men det ska gå!- till varubilen. Där puttar någon mig i baken så att också jag ska kunna komma in i varubilen som åkte ut till oss varenda vecka. Det var som en liten ICAbutik därinne. Jag minns doften. Jag minns att gubben hade blå overall och att det var en trasmatta på golvet. Jag minns att jag fick en zoo tablettask.

Sen minns jag när någon sa till mig, jag kanske var 6 år, för jag hade glugg mellan tänderna: du vet att till och med när du inte bestämmer dig för något så tar du ett beslut.

Jag grät, hulkande, snorande. Det hade liksom varit min bakväg. Inte bestämma, bara åka med, så stängdes den bekväma dörren, poff!

Jag minns att någon skrev, mitt i en artikel, om något helt annat, 1977 att det största måttet på intelligens ( i artikelförfattarens ögon) var människor med självdistans.

Jag har  liksom fastnat i dessa båda minnen, de har präglat mig och mitt tänkande, nej, inte zootabletterna!

Men i alla fall detta med att beslutet man inte vill eller kan fatta i alla fall är ett aktivt beslut( beslutet handlar ju då om att - jag fattar inte detta beslut!). Och att ha självdistans.

Backa två steg, en meter, kolla ned på sig själv snett från höger- vem är jag, hur har jag det, blev det bra?

Usch, ibland är det jobbigt.

Sen brukar jag tänka att jag träffar mig själv. Där försvann 85 av mina dagliga läsare. Jag, 20 år, träffar mig själv idag. Är jag nöjd, är jag besviken, är jag stolt.

Jag tror det, 20 åringen, säger: Sepåfan! Det trodde jag inte om dig. Mer rebell, mindre präktighet, sen är jag fanimej supernöjd!

och jag, i mitt nuvarande jag säger, ack ja, se ungdomen!