Här i skogen kryllar det inte bara av svamp utan även av myggor! I oktober (i morgon)! Det är inte alls så kul det heller.

Höll föredrag idag igen, ganska många i publiken. Väääldigt många (150).

Allting var precis som vanligt. Ända tills.....jag insåg att jag skulle skutta om kring med en mikrofon i näven, typ singstar. Det rubbade alla mina cirklar, jag gjorde ett uselt framträdande idag. På grund av en sketen mick.  Jag brukar ha en liten mick, en mygga, så att jag kan vifta med armarna och illustrera mina ord. Jag tror jag blev alldeles formell och tillknäppt, kanske för att jag trodde att jag när som helst skulle imitera Fred Astaire, sjunga och steppa lite?

Nu blev det ingen mygga, jag forcerade mitt föredrag kändes det som och stod med armarna i kors, så gott det går med en mick i handen.

Dagens insikt:  jag är ett vanedjur. Jag är inte Fred astaire. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte ( men vill gärna) steppa. Orden behöver viftas fram. Och jag har prestationsångest.

Eva Cassidy!

Ja inte vet jag vad som sker, men då här ser det ut utanför mitt fönster, tog kortet nyss! 28 september.
Fanfar!

Jag har funderat kring en del grejer;

• Vi har fått nya Gudar i Sverige. Vi går inte till kyrkan längre utan tillber de nya gudarna Poggenpohl, Bauhaus och IKEA.  Jag vill inte gå så långt som att vi tillber Timell och Ernst - men något (sken)heligt är det över dem! Visa mig ditt hem och jag vet vem du är eller snarare vem du vill vara.

• Är det då så himla konstigt att vi svenskar engagerar oss så mycket för våra hem? Vi vistas ju i dem! Hela tiden! Det regnar, snöar och blåser och vi stänger in oss, på sin höjd flyttar vi ut näsan i den stickiga solen i en dryg månad och sen vips in igen.  Tänker på mina vänner i VästIndien, som mer eller mindre bor i ett skjul. Men med vardagsrummet och köket utomhus spelar det inte så stor roll.

• Det är synd om oss svenskar. Varje gång regnet, rusket och vinden och snön kommer på tal säger vi: Det är så skööönt med årstider.  Eller- men jag älskar att tända en brasa eller det är så mysigt med värmeljus.

•  Fuck it! Jag hoppas att Gore har lite rätt och att vi får ett varmare och varmare klimat här uppe ( hur kunde någon komma på idén att bosätta sig här på dessa breddgrader från början???!!). Jag vill ha mitt vardagsrum utomhus! 

Häromkvällen kom ett hunddagis på tal. jag skojade med denjag talade med och sa- jag undrar när hundarna har fruktstund, eller nej förresten benstund? Sitter Fido på klistermärket Bananen på golvet och Bosse bredvid på nyckelpigan och så leker hunddagisfröken björnen sover med dem? 

Min diskussionspartner tyckte nog jag spårade ur lite när jag fantiserade om utedagar och matsäck och skridskor och allt sånt som jag lärt mig att man gör på dagis. Fast för hundar. Det kändes gulligt liksom. Fido har ätit duktigt och bajsat och sovit middag idag!

Då fick jag till min bedrövelse höra hur de gör på de där hunddagiset egentligen- stänger in dem i burar! Annars skulle de ju bara bråka! Jag börjar nästan snyfta, usch!

I morse i det som kanske i vissa familjer stavas lugn och ro och njutbar frukoststund var det som vanligt kaos och inferno. Kanske lite mer än vanligt.

Sonen brummar nedför trappan, mot skorna, mot bussen, men det vill sig liksom inte.

Fan jag hittar inte min ena dojja!

Omöjligt säger jag, du har storlek 46 - den finns här någonstans! Det är bara att leta!

Och det gjorde vi, letade alltså! Det lustiga och konstiga var att det stod två skor bredvid varandra, storlek 46, en helvit(sonens) och en vit och röd(mannens).

Sonen ringer till sin pappa: Ähum, har du sett min sko? Nä säger pappa. Jag frågar, skriker liksom bredvid, har du kollat nedåt,mot marken,  hur ser dina skor ut idag?

Åh fan, en av varje säger maken och pappan.

Vid min förra föreläsning ( jag höll i den) talade jag i 45 minuter. jag var helt svettig på ryggen.

Precis innan jag skulle äntra scenen inför 120 personer dyker en liten skinntorr gubbe upp som säger en enda sak:

Jag har precis läst ut en bok och gissa vad den heter?

Ähum, Knatte, Fnatte och Tjatte eller? Säger jag något brydd.

Nä, säger gubben med ganska öppen mun ( precis så öppen så att jag hann se den dåliga statusen på tänderna- kanske borde ha gissat på eller rekommenderat Karies och Baktusboken), jag har läst boken om psykopaaater.

Nu blir jag helt bragd ur fattning. Vad menar den lilla människan- att han eller jag är psykopat?

Han kommenterade och la sig i, jag kunde inte ignorera honom, dessvärre satt han allra längst fram, lite småsvettig i pannan och illaluktande ur munnen, till sist hade jag bara ett enda svar till honom: intressant, du kan väl maila mig. Detta sa jag repetetivt säkert 10 gånger.  Efteråt följde han mig som en liten hund, jag var tvungen att springa och gömma mig.

Skummisar och jag tralalal! jag suger åt mig dessa udda karaktärer, som en magnet hittar de till mig, wherever I lay my hat. Någon mer som har/lider av denna selektiva magnetismen? Eller vet någon vad det beror på? Jag har under årens lopp tappat räkningen på de gånger jag i en större grupp blir utvald att bli deras (ofrivilligt) för stunden bästa vän och förtrogna.